Stackars knubblåren!

Dagen mamma och pappa fasade var då här. Två stora sprutor i låren på vår lille Albin. Givetvis för en god sak, men det kändes ändå lite elakt att bära dit Albin som satt i godan ro i bilstolen. Väl inne på BVC anmälde han sig själv genom ett argt gallskrik så att barnmorskan kom ut omedelbart och tog emot oss.

Först var det vägning och mätning. Knubbalbin hade nu passerat 6 kilo; 6020 gram för att vara exakt. 60,5 centimeter blev han när han låg utsträckt i en liten träställning, inte helt olik den under spanska inkvisitionen. Alla värden var nu precis på normalkurvan.

Sedan var det dags. Albin satt hos mig och visade upp sina knubblår i godan ro medan de stora sprutorna plockades fram. 1, 2, 3 och en spruta satt i vardera lår. När vaccinet sprutades in kände Albin att det här var ju inte alls speciellt kul och skrek till rejält. Vi var nu beredda på en alldeles otröstlig liten kille, men efter att smärtan var över blev han helt lugn igen. Skrik i bara några sekunder och sedan inget gråt efteråt var ju betydligt bättre än väntat.

Väl hemma igen så blev det lite sömn. På kvällen verkade han vara hängig och ovanligt gnällig. Han hade nog lite ont ändå. I och för sig så kom Malin förbi en sväng på kvällskvisten också, så det kan ha varit hennes fel.