Albin pratar mer och mer, men han är inte alltid lätt att förstå. I morse satt han med ett pussel, höll upp två bitar i händerna och säger högt och tydligt: "Ej di boo!". Han tittar på mig, visar bitarna igen och säger "Ej di boo!". Jag tittar frågande på honom. Han tittar på mig som om jag inte riktigt har alla picadorer i tjurfäktningsarenan och tar det högt, arktikulerat och långsamt: "EJ. DI. BOO.". Jag låtsas förstå och han ser nöjd ut.
Pusselbitarna han hade i händerna föreställde tegelstenar. Grå tegelstenar på den ena och bruna tegelstena på den andra. I efterhand gissar jag på att "boo" betydde brun. Men jag kan inte riktigt avkoda meningen ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Eftersom att han var nöjd med att du låtsades förstå kan man väl räkna med att det i alla fall var ett påstående och inte en fråga? Jag hade annars tänkt föreslå "är den brun"? Han kanske ville säga typ "en är brun" eller "jag har en brun bit", ungefär. Klurigt. :-)
/faster j
Skicka en kommentar